Sagan om Sune

Sune föddes på nationaldagen och hette Carl-Gustav som arbetsnamn. De första bilderna är från när han bodde hemma hos farbror Silvio.



Två av Sunes syskon bor numera hos min syster. Hans syrra bor kvar hos Silvio. Sune leder truppen framåt längst till höger. Kaxig redan då.



Här träffades vi för första gången. Jag skulle kolla på alla kattungar för min systerdotters räkning och så blev vi lite kära i varandra, jag och Sune.


Han flyttade hem till oss när han hade åldern inne. De första dagarna hade han sin bror med sig som senare flyttade vidare till min syster. Han fann sig tillrätta väldigt snabbt. Den här gropen precis mellan huvud och axel älskar han. Kind mot kind ska det vara.



Buskar, träd, skrymslen och vrår är väldigt poppis.



Vi vilade tillsammans mycket på kökssoffan i höst. Det gör vi fortfarande.



Spelade ingen roll vad jag gjorde. Han skulle alltid vara med, ungefär som här.



Säg den katt som inte älskar en låda?



Och nu är han så här stor, lilleman.

Saker Sune gör:
- Lägger sig som en kanelbulle vid mitt huvud på natten med sin kind mot min kind.
- Älskar en ihoprullad ståltråd mer än livet själv. Han kan leka med den i timmar.
- Leker apport. Vi kastar och Sune hämtar. Även detta kan han hålla på med i timmar.
- Han är grymt social och kärvänlig och han älskar mig. Får han bara var i min närhet är han nöjd. Det spelar liksom ingen roll om jag står på en stege och målar, han ska vara på min axel ändå.
- Sitter och fönstret och knorrar över alla fåglar han ser som han gärna vill få fatt på.
- Han kan lite cirkuskonster, till exempel på kommando hoppa upp i min famn från golvet eller från ett bord.
- Han är kaxig och mycket orädd och det är väl tur eftersom även stora Sixten, 6 år finns i huset. Men Sune är smart också, han passar på att anfalla Sixten när han sover.

Det kanske märks att jag älskar mina katter?