Döden i vitögat

Det är sant. Jag såg döden i vitögat och mitt liv passerade i revy.
Det var hårresande!

Efter en rolig spelning tillsammans med pojkarna i PPM igår hann jag inte  mera än komma in genom ytterdörren förrän jag hörde ett hemskt skriande och knäppande bakom skohyllan. Det tog en stund innan jag vågade gå fram och se vad det var. Jag försökte knuffa in katterna så de kunde undersöka saken men de var helt likgiltiga. Där stod jag med mitt dilemma och en växande skräckkänsla.
Utrustad med en ljusblå och ganska gullig flugsmällare vågade jag mig till sist fram. Det var det jag fann i stundens hetta. Då upptäckte jag att det var en livs levande fladdermus!
Vingar med hakar och blänkande huggtänder. Jag skojar inte, det är sant.

Efter upprepade försök att få katterna att hantera problemet blev det inte bättre av att fladdermusen började flyga runt inne i huset. Först då visade katterna ett måttligt intresse.
Även om ett evigt vampyrliv bitvis verkade lockande var jag inte helt bekväm med att små huggtänder skulle penetrera min känsliga hals. Det slog mig först efteråt att eftersom fladdermusen är fridlyst kanske jag också blivit det då? Nåväl…
Jag öppnade ytterdörren och lyckades  beväpnad med den ljusblå flugdödaren, falsettskrikande och paniskt  till sist jaga ut vampyren genom ytterdörren in i natten.

Det här är en varning till er alla. De lever mitt ibland oss, vampyrerna.
Jag är ett levande vittne.
PS. fasen vad dagsljuset svider idag…