Hänger i luften
Kommer ni ihåg det här?
Nu är sommaren här och jag har inte så många dagar kvar i min projektanställning. Jag hoppades i det längsta att det skulle bli en fortsättning men inga av de projektpengar vi sökte gick igenom. Så är det ibland.
Jag älskar verkligen halvtidsjobbet jag haft närmare ett år. Det är nog det bästa jobb jag någonsin haft.
Nu är det snart slut. Och det är inte utan att ett visst vemod infinner sig de sista skälvande dagarna.
Så nu svävar jag. Jag hänger i luften.
Jag vet inte när och hur jag landar eller om någon kommer att fånga mig.
Kanske måste jag fånga mig själv?
Ingen behöver tala om för mig att är själv bäste dräng. Inte alltid men ganska ofta. Det har jag vetat hela livet och det är också därför jag lärt mig så många bra saker. Saker jag inte vetat något om från början.
Jag har programmet in mitt motto i märgen:
- Hur svårt kan det va?
Och sen har jag kastat mig ut.
Gjort fel, ibland varit impulsiv, tänkt fel, fått en näsbränna.
Gjort snett, gjort nytt, gjort om och gjort rätt.
Till slut.
Och så har jag lärt mig något nytt. På ren jävla anamma!
Exempel för sju år sedan.
- Kan du göra en avslutningskatalog?
Tanke: Hur svårt kan det vara?
- Jamen självklart!
Utan att överhuvudtaget varit inne i InDesign.
Sen kastade jag mig in i bild- och layoutprogram med liv och lust. Studerade och testade och sökte och gjorde.
Och det blev bra!
Det är görandet som är nyckeln till allt.
På vägen lär man sig metoder som gör det lättare att lära nytt igen. Inte alltid medvetet. Ibland bara på känn.
Men det är som en muskel man övar upp.
Det är görandet som är nyckeln till allt. Det är görandet som möjliggör lärandet.
Och man behöver inte ens alltid börja i rätt ände. Bara man börjar någonstans.
Så bara gör’t!
Sen är det ju allt det där jordiska som man måste klara av. Som måste funka och som är lättare om man har ett jobb, eller i alla fall ett skyddsnät. Vilket jag inte har som egen företagare. Och det skapar oro.
Preliminärskatt, restskatt, räkningar, disk, husmålning, renovering, tvätt och matlagning (jag tycker det är ganska tråkigt med matlagning…).
Och söka jobb.
Igen.
Jag är så utarbetat efter vårens alla projekt att jag inte riktigt orkar ta tag i tanken.
Jag har dessutom aldrig fått ett jobb jag sökt. Någon har alltid kommit till mig och sagt:
- Vill du jobba här? Vi har hört att du är bra!
Tanke: Hur svårt kan det vara?
- Ja, vad spännande. Gärna.
Och så har jag lärt mig något nytt. Och lärt känna nya människor.
Ibland har jobbet passat mig perfekt och ibland.
Mindre perfekt.
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med allt det här.
Kanske allt. Kanske inget.
Men en viss oro finns över vad som ska hända nu. Och jag behövde få det sagt.
Vad tycker ni jag ska bli när jag blir stor?
Vad ska hända nu?
Låt fantasin flöda!
Tack och kram
Nu är sommaren här och jag har inte så många dagar kvar i min projektanställning. Jag hoppades i det längsta att det skulle bli en fortsättning men inga av de projektpengar vi sökte gick igenom. Så är det ibland.
Jag älskar verkligen halvtidsjobbet jag haft närmare ett år. Det är nog det bästa jobb jag någonsin haft.
Nu är det snart slut. Och det är inte utan att ett visst vemod infinner sig de sista skälvande dagarna.
Så nu svävar jag. Jag hänger i luften.
Jag vet inte när och hur jag landar eller om någon kommer att fånga mig.
Kanske måste jag fånga mig själv?
Ingen behöver tala om för mig att är själv bäste dräng. Inte alltid men ganska ofta. Det har jag vetat hela livet och det är också därför jag lärt mig så många bra saker. Saker jag inte vetat något om från början.
Jag har programmet in mitt motto i märgen:
- Hur svårt kan det va?
Och sen har jag kastat mig ut.
Gjort fel, ibland varit impulsiv, tänkt fel, fått en näsbränna.
Gjort snett, gjort nytt, gjort om och gjort rätt.
Till slut.
Och så har jag lärt mig något nytt. På ren jävla anamma!
Exempel för sju år sedan.
- Kan du göra en avslutningskatalog?
Tanke: Hur svårt kan det vara?
- Jamen självklart!
Utan att överhuvudtaget varit inne i InDesign.
Sen kastade jag mig in i bild- och layoutprogram med liv och lust. Studerade och testade och sökte och gjorde.
Och det blev bra!
Det är görandet som är nyckeln till allt.
På vägen lär man sig metoder som gör det lättare att lära nytt igen. Inte alltid medvetet. Ibland bara på känn.
Men det är som en muskel man övar upp.
Det är görandet som är nyckeln till allt. Det är görandet som möjliggör lärandet.
Och man behöver inte ens alltid börja i rätt ände. Bara man börjar någonstans.
Så bara gör’t!
Sen är det ju allt det där jordiska som man måste klara av. Som måste funka och som är lättare om man har ett jobb, eller i alla fall ett skyddsnät. Vilket jag inte har som egen företagare. Och det skapar oro.
Preliminärskatt, restskatt, räkningar, disk, husmålning, renovering, tvätt och matlagning (jag tycker det är ganska tråkigt med matlagning…).
Och söka jobb.
Igen.
Jag är så utarbetat efter vårens alla projekt att jag inte riktigt orkar ta tag i tanken.
Jag har dessutom aldrig fått ett jobb jag sökt. Någon har alltid kommit till mig och sagt:
- Vill du jobba här? Vi har hört att du är bra!
Tanke: Hur svårt kan det vara?
- Ja, vad spännande. Gärna.
Och så har jag lärt mig något nytt. Och lärt känna nya människor.
Ibland har jobbet passat mig perfekt och ibland.
Mindre perfekt.
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med allt det här.
Kanske allt. Kanske inget.
Men en viss oro finns över vad som ska hända nu. Och jag behövde få det sagt.
Vad tycker ni jag ska bli när jag blir stor?
Vad ska hända nu?
Låt fantasin flöda!
Tack och kram
Hej fina du!
SvaraRaderaSå kloka ord. Och modiga. "Det är bara att göra",det kan ibland vara svårt men ändå spännande.
Jag tror att allt löser sig för dig. Du verkar vara en kvinna som hittar lösningar och möjligheter i livet.
Lycka till med allt!
Emma
Kära Anna!
SvaraRaderaJag känner så väl igen ditt grubbel och din ambivalens. Även jag har periodvis haft deltidsanställningar i kombo med min egen verksamhet. Och jag har ibland sagt upp mig, men efter något år tackat ja igen till en anställning som känts meningsfull. Under de perioder jag "svävat fritt" har jag då och då drabbats av panik - alltid på grund av pengar (läs: brist på :) Men min grundinställning har alltid varit ett lååååångsiktigt tänkande. Att ge mig tid att utveckla "skill" på det jag verkligen vill göra. Och tro på att det så småningom funkar.
Och nu är jag framme vid det viktigaste.
För 12 år sedan ställde jag en allvarlig fråga till mig själv: "Annika, om vi förutsätter att ALLT är möjligt - ekonomiskt, tekniskt, konstnärligt, moraliskt etc - vad vill jag då EGENTLIGEN göra? Ur djupet av min person, från hjärtat?
Frågan är lätt att ställa men ibland svår att besvara. I mitt fall blev svaret: "Stora, dekorativa, narrativa, livsbejakande, klassiska gobelänger." Och sedan dess har jag arbetat mot det målet och steg för steg etablerat mig där och blivit förknippad med just den konstproduktionen. Men det tar tid. Realtid. Utan kortkommandon och kompromisser.
Du är en mycket kreativ, begåvad, pålitlig, varm, vacker och "duktig" (förlåt) person. Det vet du. Och det kan ibland bli ett problem, det kan stå i vägen för det väsentliga. Du kan göra så mycket, men kanske måste vi alla välja?
Så, Anna: Om vi förutsätter att allt är möjligt - vad vill du då EGENTLIGEN göra?
Kram
Annika
Åh och wow. Jag önskar dig all lycka till i landningen. Kanske är just det här inlägget en början på en anställning någonstans!
SvaraRaderaFint skrivet....och så sant! Jag har själv kastat mej en hel del gånger mot nya äventyr. Och allt har väl inte blivit toppen, med facit i hand. Men erfarenheter är jag rik på! Och senaste gången jag kastade mej gjorde jag SÅ rätt! Jobbet jag har nu som kokerska på ett litet dagis ger mej så mycket energi! Precis vad jag behövde efter en del slitsamma år i vården. eller förvaringen, ska jag väl skriva. För det var just det jag inte orkade ställa upp på längre, att det inte var vård och omsorg av de gamla utan ren förvaring. Nu är jag uppskattad för den jag är och trivs så underbart! Dock vet jag inte om jag blir kvar här resten av min arbetstid...kanske vill jag kasta mej snart igen!=) Det får tiden utvisa!
SvaraRaderaLycka till med nya projekt och utmaningar! Man ska utvecklas och inte invecklas, det är mitt motto!
Kram kram Miriam
Anna Anna... Klart det löser sig! Vem skulle INTE vilja ha dig i sitt företag? Du är ju en drömkollega och medarbetare! Hoppas du får möjlighet att landa i lugn och ro.
SvaraRadera