Krönika 7 – i sin helhet
Okej, du sitter med en sen deadline. Du vet att om uppgiften inte lämnas in imorgon bitti så är du i princip en dålig människa som lovar saker du inte kan hålla. Du borde börjat med den där uppgiften för ungefär en vecka sedan men på något sätt har du lyckats skjuta den framför dig utan att reflektera nämnvärt över det. Nu sitter du där med prestationsångest värre än gammal klumpig mjölk du svalt innan du märkte att den smakade konstigt eller värre än en lång bilresa utan fungerande bilstereo. Ja, ni fattar säkert.
På något sätt öppnar denna skaparångest dina ögon för att det ligger flera dammråttor bredvid dig på golvet och att du borde dammsuga, att påsen med restavfall är helt full och borde bytas, att diskmaskinen borde tömmas och fyllas med nytt och en mängd andra sysslor du annars brukar tycka är dödtråkiga och helst vill förtränga. Plötsligt känns detta viktigt.
Det blir betydligt mera bråttom att skriva meningslösa statusar på Facebook och lägga ut bilder på gamla tallrikar på Instagram, än att göra den uppgift du blivit kontrakterad för.
Vi leker med tankeexperimentet att din sena deadline är exempelvis en krönika i en morgontidning. Den ska helst vara rolig, åtminstone lite småklurig. Självklart intressant, kanske lärorik och ge läsaren en aha-upplevelse och visa på din fantastiska personlighet. Dessutom ska krönikan ha en knorr på slutet, som binder ihop storyn.
Inga problem, tänker du när du tackar ja. Hur svårt kan det vara liksom? Många problem, tänker du sen när du "plötsligt" sitter med skaparångest en timme före deadline, läs långt efter läggdags.
Du trevar lite mellan olika ämnen. Man kanske kan skriva något om saker man stör sig på i biltrafiken eller hur musiksmaken skiljer sig åt mellan dig och maken. För smala ämnen dock, efter 400 tecken (nedslag på tangentbordet) är ämnet uttömt med rådande hjärnkapacitet kl. 03:00.
Mer skaparångest och klockan tickar vidare. Nu vet jag, sömnad och loppis är säkert intressant. Visst, om det inte varit så att tidigare krönikor redan handlat om gamla loppisbyttor och vippiga klänningar.
Suck, du vet dessutom att läsekretsen nu börjat vänja sig vid allt det där som en krönika bör innehålla vilket ytterligare ökar pressen (och den sura klumpiga mjölksmaken...).
Bara en sak att göra. Skriv en krönika om prestationsångesten att skriva en bra krönika. I ren uppgivenhet knapprar fingrarna på tangenterna och före du vet ordet av har du skrapat ihop din krönika.
Du skickar i sista stund iväg dina surt förvärvade tecken och lovar dig själv att nästa gång ska du börja i tid. Då ska du ha både ämnesval, aha-upplevelse och knorr klart i god tid. Det lovar du, nu i alla fall.
Javisst, så blir det!
Publicerades i Sydöstran den 30 januari, 2013
Det blev ju bra det här, och hög igenkänningsfaktor! Ibland svämmar hjärnan över av idéer och tiden räcker inte till. Men någon gång sitter man och är helt tom i bollen utan ord på tungan. Då får man skriva om hur det känns!
SvaraRaderaDu lyckades i alla fall ge bra tips på Insta under tiden du våndades så nu är några Voguemönster inhandlade.
Har man riktiga problem med det där att skjuta upp (som faktiskt är en helt normal företeelse evolutionärt hos människan, dvs svår att jobba emot!) kallas det att prokastinera. Jag har till och med gått på kurs för att sluta med att skjuta upp för mycket. Och för mig blev det världens aha-upplevelse när jag fick uppgiften att stanna upp just i ögonblicket jag skjöt upp. Dvs precis i övergångsögonblicket -från det jag skulle göra -till fejsbok t.e.x. Och stanna där och känna efter hur det faktiskt känns. Nu Skjuter Jag Upp, nu är jag på väg att skjuta upp det jobbiga. Plötsligt var det inte så kul att sortera tvätten eller fejsboka utan hellre göra mina måsten. Säger inte att du har problem med det, men det är tips i största välmening!
SvaraRaderaSedan kan man göra pest eller kolera-testet. Att säga till sig själv Vilket är jobbigast? Att sitta nu, eller sitta sedan när jag har kortare tid kvar och känner mig mer stressad? Väl!