Gravidlistan

Jag hoppas kunna samla mig för lite fotografering snart så ni får se de senaste plaggen jag sydde förra året och sammanfatta det. Men tills vidare blir det ännu en lista! Listan kommer från Underbara Clara

När blev du mamma?  Jag hann ju bli 40 år innan Signe föddes. 

Hur många barn har du? Ett! Signe Neah, snart 6 månader gammal.

Var graviditeterna planerade? Ja, verkligen. Signe kom till med hjälp av IVF. På tredje försöket fick vi äntligen plus på stickan. 3,5 år kämpade vi.

När berättade du om graviditeterna? De närmaste visste ju hela tiden vad som hände. Även på jobbet var jag ju tvungen att ha en förklaring till varför jag helt plötsligt måste vara ledig för att åka till Malmö. Så många hade koll på milstolparna. Men officiellt blev det nog i vecka 13, vill jag minnas.

Hur många barn vill du ha? Jag är ju uppvuxen i en syskonskara på fem. Så drömmen hade väl varit fler. Syskon är fantastiskt! Men blir det bara Signe är det fint det också. Hon ska få all vår kärlek och omsorg.

Tätt ihop eller långt isär? Ja, chansen är liten att det blir fler men vi får väl se. Det finns fördelar med båda alternativen.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?  Det jag oroade mig mest för var hur barnet skulle födas, annars ingen särskild oro.

Hur var graviditeterna? Bra! Jag ska verkligen inte klaga. Lite illamående i början men det försvann när jag började äta var tredje timma (jag kan vara lite slarvig med det annars). Mot slutet foglossning och sura uppstötningar. Det var dock inget som hindrade mig från att jobba järnet i trädgården.

Gillade du att vara gravid? Ja, det var över förväntan. Jag trivdes väldigt bra med att ha en stor mage och kände mig väldigt fin, pigg och glad hela vägen.

Visste du vilket kön det skulle bli? Inte till 100% men på sista ultraljudet trodde barnmorskan att vi kunde fokusera mer på tjejnamn än killnamn.

Apropå förlossning. Hur har den?  Det där med förlossning var min stora skräck och det var också anledningen att jag önskade ett kejsarsnitt. Jag har inte sagt det rakt ut innan men det var mitt val och Thomas stöttade mig fullt ut. Det är dock inget du bestämmer själv även om alla snällt säger att man inte kan tvingas till en vaginal förlossning. Jag hade mina argument och fick min vilja igenom efter fulgråt och stor ångesturladdning hos kuratorn på förlossningen. Det var egentligen utsattheten och rädslan att känna mig missförstådd och ifrågasatt mer än smärtan som skrämde mig. Samt eventuella förlossningsskador. Jag var så färdig med att ha folk rotande i mig efter alla utredningar, äggplockningar och insättningar och ville inte riskera mer av den varan.
Väldigt många tycks ha en åsikt om självvalt kejsarsnitt så jag tänkte inte ens öppna den asken före det var dags. Min kropp och jag bestämmer, tänker jag. Jag var väl påläst om båda alternativen ska ni veta. Visst hade jag ont men inte värre än att jag var uppe och gick bara några timmar efter snittet precis som alla andra som fött naturligt. Värst var det faktiskt på natten när man sov och inte tänkte på hur man rörde sig. På dagen kunde man ju parera mera medvetet för att undvika smärta.

Så här efteråt var det helt rätt val för mig. Jag fick känna mig trygg hela vägen och alla på operation var helt fantastiska med mig. Det var en dröm faktiskt. Jag känner mig inte ett dugg som mindre kvinna för det. Pyttsan heller.

Operation och förlossningsavdelningen var alltså en höjdare men BB var en stooor besvikelse. Vi stötte på ren pennalism bland de som jobbade där och vi kunde inte komma därifrån fort nog, kändes det som. Till slut fick Thomas ta all kommunikation med personalen för jag mötte bara misstro och sura miner och orkade inte mer. Dessutom var rapporteringen dem emellan under all kritik vilket vi också lät meddela i vår utvärdering. Vi höll oss mest på rummet och njöt av att titta på Signe.

Hur var första bebistiden hemma? Jättemysig. Vi var hemma båda två i över en månad och augusti blev ju bästa sommarmånaden. Jag ammade stup i kvarten och vi sträckkollade på Downton Abbey. Mest kollade vi med glansiga ögon på Signe. 

Hade du bestämt namnen sedan innan? Vi hade samlat både kill- och tjejnamn på en lapp på kylskåpet och kryssade av allt eftersom vi smakat på dem. Vi tog god tid på oss att känna efter och efter nästan 3 veckor fanns bara två namn kvar på listan och det var Signe Neah. Fram tills dess och fortfarande kallar vi henne ofta för lillstintan. Tycker det är så gulligt.

Ett råd till blivande mödrar? Gå på din magkänsla och sålla hårt bland alla råd du får. Välj några vars råd du litar på och läs inte för mycket i de föräldraforum som finns. Kör flaska om du vill, amma om du vill, snitta om du vill, föd naturligt om du vill. Använd dina valmöjligheter och lägg ingen prestige i varken det ena eller andra. Det finns inte bara ett rätt sätt.